Sågverksepoken 1874-1925

Ångsågen

Furuögrunds ångsåg med två ramar byggdes 1874. Ägare till sågen var Ytterstfors Bruks & Sågverks Intressenter. Bolaget rekonstruerades 1894 och fick då namnet Ytterstfors Trävaru AB.

År 1901 byggdes sågen ut och fick då sju ramar och två kantverk samt en ny ångmaskin på 75 hästkrafter.Driften kunde vara igång under ombyggnationen. Fyra år senare,1905,elektrifierades sågen. Elektrisk belysning, eldrivna kapverk och timmeruppfordringsverk blev resultatet. Furuögrund var därmed en av de första byarna i Skelleftebygden, som hade elektricitet. Den första elen kom från bolagets eget kraftverk i Yttersfors. Senare drogs en egen kabel från kraftverket i Finnfors, vilket samtidigt kom att elektrifiera många byar längs kabelns väg mot Furuögrund.

Sågens verkliga blomstringsperiod inträffade efter denna ombyggnad och elektrifiering. Vissa år var produktionen trävaror uppe i 70 000 m3. Under perioden 1915-1924 skeppades i genomsnitt per år 43 810 m3 trävaror ut. Furuögrunds-Sågen efter renoveringen 1901 sågen låg därmed på 3:e plats i länet när det gällde mängden producerade trävaror. Hamnen var en av de största längs Norrlandskusten, då även stora mängder slipmassa från Ytterstforsfabriken skeppades ut därifrån.

Från och med 1916 gick produktionen endast med sex ramar, men trots detta kunde den hållas på samma höga nivå.

Arbetet på sågen var oftast slitsamt och det fanns många arbetsuppgifter och befattningar. Högst upp i den hierarki, som rådde i sågen var sågaren, som hade att snabbt fatta rätt beslut för att få ut det mesta möjliga av den inkommande stocken. Därefter tog kantaren vid. Denne hade att bestämma hur bästa möjliga bredd kunde utvinnas av det sågade virket samt graden av sk vankant i förhållande till plankans eller brädans kvalitet. Andra befattningar, som förekom var t.ex klyvare, sorterare, plankbärare, stabbläggare, rättläggare, lättare, särare, ströare m.fl.

Kvinnoarbeten förekom också vid sågen t.ex. justering och sortering av bräder och sparrar. Men det vanligaste arbetet vid sågen för kvinnor var att lasta sk splitved (eng. split wood = ung. småved), som var avfall från justeringen och uppmätte 30 till 150 cm i längd.Splitveden användes bl. a för tillverkning av lådor, men under första världskriget exporterades splitveden till England, där den även användes som bränsle för uppvärmning av bostäder.

Förutom att kvinnorna var billig arbetskraft, så ansågs de mer lämpade än männen att stuva segelskutorna, eftersom det var livsviktigt att lasten fördelades jämnt i skeppet. En splitvedsskuta kunde ta upptill 4 veckor att lasta för 40 kvinnor. Kvinnornas arbetstid omfattade oftast 10 timmar per dag. Detta arbete avlönades vid sekelskiftet (1900) med 15-30 öre per timme. Männen hade det dubbla i lön.

De sk splitvedsjäntorna, vanligen unga ogifta kvinnor, hade i folkmun ofta dåligt rykte, men en omfattande utredning 1913 av den nybildade Yrkesinspektionen vederlade uppfattningen att dessa kvinnor skulle leva ett omoraliskt och osedligt liv.

År 1925 sattes rykten igång att sågen skulle läggas ner.Facket krävde besked från bolaget, som svarade den 27 mars, att sågverksamheten skulle upphöra i Furuögrund under året. Den 17 oktober 1925 sågades den sista stocken. 321 arbetare blev därmed utan arbete. Över 1100 personer berördes direkt eller indirekt av beslutet. Bolaget uppgav som skäl att det gått i konkurs. Men det visade sig att bolaget hade ett plusresultat i räkenskaperna vid tiden för nedläggningen. Idag skulle det väl heta att företaget måste genomgå en strukturförändring. Produktionen flyttades norrut till Piteå och blev början till det som idag är SCA i Munksund.

En hel del familjer flyttade med till Piteå, men för det stora flertalet väntade arbetslöshet. Detta i ett läge, då det redan rådde stor arbetslöshet i Sverige. En svår period för många familjer väntade.Detta var även dödsstöten och slutet för byns blomstringstid.

Några försök gjordes att få igång sågverket på nytt. Men trots diverse uppvaktningar, t.o.m prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla uppvaktades av medlemmar från sågverkets fackförening i samband med de kungligas besök i Byske 1933. Tyvärr utan positivt resultat. Sågen var nedlagd för alltid och en 50-årig sågverksepok hade gått i graven.

De arbeten, som fanns kvar i byn var främst propskapning (”props” av eng. pitprops=gruvstöttor; som exporterades till brittiska kolgruvor och hade inget med Piteå att göra, som vissa trodde!) och flottläggning. Båda verksamheterna var säsongsbetonade.